Egentligen hade jag inget val, bartender var det yrke eller rättare sagt det liv jag lärde att leva under min uppväxt.

Hela min uppväxt har jag i stort sett tillbringat bakom min fars bardisk. Vi hade också en bostad ovanför baren som pappa ägde, där han liksom jag växt upp och övertagit efter sin far. Bostaden och baren var sammanslutna genom en smal och brant knarrande trätrappa som slutade nere i ett litet kök där två svängdörrar, en för ut och en för in, skillde baren och köket åt.

Bardisken i mörkt brunlackat trä löpte längs den inre väggen där hyllor för olika sprit och ölsorter stod uppradade. Vykort, urklipp, idolbilder och sedlar från jordens alla hörn var något slarvigt inklämda och fasttejpade här och där.

Mitt emot bardisken fanns čntredörren där den stora barskylten i blått och guld hängde ut mot gatan i sitt smidda järn, gnisslandes i vinden. På vardera sida om čntren fanns två jättelika fönstervalv som trots de tätt liggande husen släppte in en förhållandevis god mängd ljus av de tunnt spridda strålar som lyckades ta sig ner till oss, och den smala gatan som passerade utanför. Inne i baren fanns sex bord med stolar och soffbänkar längs de blå väggarna. På ena väggen var en stor världskarta målad, och på den andra himmel och helvete med små änglar och djävIar dansandes omkring. I mitten av rummet stod två pelare på rät linje mellan čntren och bardisken, där sträckte de sig högt upp till taket och täta moln av cigarrrök som långsamt men taktfast pumpades ut av en stor fläkt ovanför čntren. Baren fylldes varje eftermiddag av grannskapets gubbar, som efter några öl alltid snackade om fotboll eller drog historier om sådant de sett och varit med om på sina resor världen över.

I köket var det inte stor yta att röra sig på då det stod en gasspis och en gammal ugn utmed ena väggen och mitt emot en stor diskbänk med hyllor för allt porslin och alla kastruller. På golvet av vitt kakel fick man ständigt se sig för så att man inte halkade i slippriga matrester. Från köket fanns alltid en flåttig doft som lyckades tränga sig upp till lägenheten, inte på något sätt obehaglig, mer en trygg känsla, åtminstonde som jag upplevde det.

Längst in i köket fanns ytterligare en dörr med en smal korridor, var i det fanns två dörrar till höger, en som gick till kylrummet, och en till förrådet där all öl och annat drickbart förvarades, så två till vänster, den ena till toaletten och den andra till städskrubben. Korridoren avslutades så med en dörr ut mot en bakgata där alla grossister stannade med sina små lastbilar tidigt om morgnarna för att lämna en del av sina varor till baren. De stod alltid kvar en stund och samtalade, ofta berättade de skämtsamma historier som de med tårade ögon högljudt skrattade åt. När pilsnergubben kom med drickabilen fick man alltid tävla om vem som kunde bära flest ölflaskor i händerna utan att tappa dem, naturligtvis vann han nästan alltid, utom de gånger han lyckades tappa greppet i sina försök att slå nya rekord. När man vann fick man en läsk eller ett mynt som pris. Konsten var att lyfta upp och bära iväg tolv flaskor i vardera hand, och det tog tid innan man lärde sig det tricket. Det krävs en mjuk hand utan att klämma med fingrarna, följsamt och lugnt klykar man fast flaskhalsarna mellan fingrarna, lyfter och bär iväg.