De brukade mötas i baren, där jag arbetar, två kvinnor och en man. En av kvinnorna var ganska gammal. Ibland anslöt sig andra till deras bord, men det var tydligt vilka som var de tongivande. Jag avsåg inte att lyssna. När jag arbetar, koncentrerar jag mig bara på att beställningarna ska bli rätt utförda. Fråga vem som helst. Jag lyssnar aldrig avsiktligt.

Det kunde ha varit främlingarna i baren som fick dem att känna sig hemma. Eller det faktum att de nu nästan blivit stamgäster. Vilket skälet än var, så skedde en förändring några veckor senare. Jag kunde se att de tre började släppa på sin vaksamhet. Vem som helst intill kunde ha hört dem tala om sina planer.

Det är sant att jag utvecklade ett sätt att räkna ut notan mycket långsamt så att konversationen skulle börja på nytt medan jag fortfarande stod kvar där. Men det räknas inte. Jag kunde verkligen inte hjälpa att jag råkade lyssna. Det var fragment och delar av en berättelse om några konstverk som lagrats nära Linz, som saknades. En berättelse som jag aldrig hade hört förut, men som icke desto mindre tycktes bekant. Jag brukade tänka på den om natten och ansträngde mig att fylla i luckorna. Ibland under en minut tycktes allt stå klart, men sen föll det åter isär. Jag fortsatte att vänta i baren på mannen och på de båda kvinnorna för att få höra mer. Men de kom inte tillbaka.

En annan grupp använder bordet nu. Idag handlade samtalet om de kommande valen och torsdagskvällens screenings på VOEST-fabriken och det ökade antalet kyrkogårdsskändningar. Vid disken följde Rita, en inte längre så ung kvinna, i jeans och svart mössa, konversationen. Plötsligt sa hon högt så att alla skulle kunna höra: "Jag är så trött på allt det här. Tre gånger måste vi läsa om andra världskriget i skolan. Alltid Kriget. Inget före, inget efter. Alltid andra världskriget. Jag vill inte höra mer. Det räcker!" Jag torkade av disken framför henne och tänkte så svårt det måste vara att inte längre vara så ung i Linz. Kanske där finns oavslutade affärer, sade jag och tänkte på de tre främlingarna och deras planer. Men Rita gick sin väg, något retlig och trotsig och stampade med sina träskor.

För en bartender finns det ett slags rutiner i sådana situationer. Låt oss tänka efter vad vi tycker om varandra och i alla fall säga vad situationen tillåter. Det övriga kan tas upp utanför arbetet, så som jag gör nu. Rita är inte ensam i sin önskan att glömma. Men det är naturligtvis inte heller jag i mitt behov av att minnas.

Det måste också sägas, att för en ung person är det något förvirrande och till och med osmakligt med en äldre kvinna som är rädd. Jag förstår det. Det gör jag verkligen. Jag menar att om alla mödrar blir panikslagna, vilka kommer att ta hand om oss? Och det är ett faktum att jag är äldre än åtminstone halva stan och fastän jag inte är rädd, har jag börjat tänka att jag kanske borde vara det. När jag säger det här, vet jag, att jag riskerar att stöta mig med dig. Jag ser tecknen på förbittring runt munnen. Det som har skett, har skett, tänker du. En kvinna i min ålder, tänker du, borde vara världserfaren, trygg, säker och inte minst borde hon fortsätta arbeta och överlämna ångesten till de unga.

I baren pågår det vanliga samtalet om konst och andra saker. För en iakttagare skulle det till och med kunna betraktas som en angenäm konversation, flyktig som sådana brukar vara, ur de gömda källarnas fantasier till de klassiska rymderna där de namnges på nytt och förkläds i hopp. Det är alltid detsamma. Men idag vet vi, att för varje mening som samtalet fördjupas handlar det faktiskt om något annat. Poserandet är inte längre lekfullt.

Sanningen, å andra sidan kommer, om den överhuvud taget gör det, från taxichaufförerna i Linz. (Av denna anledning är det nästan en nackdel, ska jag säga dig att äga en bil i den här staden.) Chaufförerna vet allt, var möten hålls, när, vilka som var med och hur länge. Transit Bar är inte taxchaufförernas stamlokus. Den ligger för långt från stationen. Men folk säger att det är framför allt de utländska taxichaufförernas favoritställe mitt i stan.

Under en tid förra våren på nätterna när jag var ensam i tjänst och de två kvinnorna och mannen var här samtidigt med taxichaufförerna, kunde jag förflytta mig från ena sidan av baren till den andra, mellan kryptiska syftningar på sena nattmöten och planerna på rekonstruktion av de förlorade konstverken avsedda för Führermuseum. Det hela började se ut som en del av samma historia.

Jag förstår inte alltid vad det är jag hör och det blir rörigt i baren, men för några månader sen började jag med en särskild anteckningsbok. Jag försöker skriva ner allting precis som jag uppfattar det. Och om vilket ibland händer, en anteckning eller ett dokument glöms bort, klistrar jag in den.

Anteckningsboken är full nu och det är dags att berätta för någon. Jag har sett dig här förut och jag har sett vad du läser. Jag tror att du skulle vilja råda mig. Får jag servera dig en ny drink? Jag slutar om några minuter. Ännu en sak: Det har tagit mig mycket lång tid att skriva ner allting så noga. Jag hoppas du ursäktar mig om jag påminner dig om att det du just ska börja läsa är sant.