Precis före slutet av kriget, som du vet, blev Akademin Europas viktigaste lärocentrum för kvinnliga aktriser. Och ett mycket bra sådant, ur alla aspekter och som representerade många traditioner och drog till sig studerande från alla kontinenter. Det var en lång väntelista. Till och med idag kommer det ibland förfrågningar om undervisning.

På den tiden, upprätthölls emellertid trots skolans huvudsakliga inriktning, konstkurser i traditionella metoder, särskilt under sommarmånaderna. De listades i stadens turistbroschyrer under rubriker som "Historiska tekniker" eller "Forna hemligheter i mosaik och fresk" och hade en viss popularitet.

Pauline Scholl (Polly) var då lite över tjugo. Många år senare, sa hon i en intervju, att hon hade anmält sig till en av dessa sommarkurser för att se om det fanns någonting mer för henne att lära sig efter hennes erfarenheter av och utbildning vid de militära bordellerna. Det tycks som om frånsett några mystiska tekniker som krävde långsam hetta, hårdkokta ägg och saften av en halv citron, "mer lämpliga för en spionskola än för en atelj&eacut;, sa Polly så lärde hon sig inget nytt. Senare gick hon vidare för att göra en lysande karriär som konservator. Hon måste vara över sjuttio nu. Du kan föreställa dig hur glada vi var när hon ringde från Wien och sa att hon skulle komma till oss.

Så två veckor senare anlände hon till Linz och kom direkt till Offenes Kulturhaus för att granska huvudlistan över de saknade verken. Verk från Hitlers samling avsedda för Führermuseum och senare försvunna verk var markerade med rött på listan. Hon tog en kopp kaffe, antecknade några titlar och försvann. Förra natten såg vi Pollys första rekonstruktion (Clouet, med hänvisning i registret till "Kvinnligt porträtt", 28 x 18 cm). Polly hade bestämt sig för att göra det mindre och blekare än originalet och hade antecknat källor och material hon använt, runt kanterna. Varför Clouet, frågade jag. Jag kan måla det du tycker om, sa hon, men jag tänkte att jag skulle börja och arbeta igenom listan alfabetiskt, och göra vad jag kan den tid jag har kvar. Och i vilket fall som helst så visste jag att Robert ville göra Canaletto.

Hon hade återgett konstnärens namnteckning perfekt och som en bra sekreterare placerat sina egna initialer intill och strax under. En Polly Scholl Clouet, sa hon roat. Robert tittade upp från scannern där han arbetade med något material om Cranach ("Lukretia", 57 x 38 cm). Bra id&eacut; med initialerna, sa han. Vi borde alla göra så.

En annan medlem i gänget, Simone, kom från Paris med limfärg, linolja, gum tragacanth, sina gamla kanvastänger, häftpistol och stora papperskassar med järnörtsblad till sina dekokter. Hon stirrade på listan på mitt arbetsbord. Måste vi göra kitsch också? sa hon. Du kan om du vill, sa jag till henne. Vi gör var och en vårt eget urval av vad vi vill rekonstruera.

Och om två av oss vill göra samma målning? envisades hon. Jag var trött av att ha andats målarångor hela dagen och otålig. Då får vi acceptera två versioner av det verket, sa jag. Det är inget problem. Ska jag visa dig din arbetsplats? Du är på andra våningen intill Friedrich. Vatten finns tvärs över salen i badrummet, - och så vidare och försökte lugna henne. Men Friedrich sjunger hela tiden! sa hon och när vi arbetade tillsammans senaste gången måste jag höra den där Maikäfer-sången minst tre gånger om dagen....