Det var sex av oss till att börja med: Hannelore, Simone, Robert, Friedrich, Polly och jag. Jag hörde aldrig av Silvia. Andra kommer och går som de kan. De flesta av oss har andra jobb och kan bara göra ett par timmar här eller där, ibland en längre stund på veckoslutet. Fortfarande, bit för bit fortsätter arbetet och målningarna tar sakta form. Var och en av oss gör detta av våra egna anledningar. Vi ställer inte frågor.

En sak vi gör klart är att rekonstruktionerna inte ser ut som kopior av originalen. Det är inte konsten som betyder något. Konsten är inte din, inte min, inte någons. Den har försvunnit. Några saker kan dyka upp igen, men vi kommer aldrig att få veta vart mesta delen tog vägen. Vi var vana vid den tanken. Tänk på alla bibliotek som har brunnit. Det är frånvaron. Tänk på det bara: Först tågen, gruvorna, samlingens höjdpunkter, ångfartygens koffertar, båtarna, truckarna; gränserna; de ändlösa dokumenten, och sedan, frånvaron.

Vi gör var och en ett urval och en rekonstruktion av en liten grupp saknade verk, en liten öppning i mängden av motsägelsefulla anspråk och rapporter. Vi har var och en valt vårt stycke av historien. Vår Rembrandt är ingen Rembrandt naturligtvis; vår Courbet ingen Courbet utan en markering, en gest. Det är betydelsefullt att starta här i Linz, att åter granska uppteckningarna, att läsa förhörsrapporterna. Liksom kärlek är konst inte tillräcklig. Men vi måste börja någonstans. Det aldrig förverkligade Führermuseums drömplan för Linz, saltgruvorna vid Altaussee där de stulna konstverken gömdes, och den desperata skingringen eller stölden, uppfyller de tomrum och den tystnad som uppstår här om natten i Landstrasses lugn och vid Hauptplatz, när det sista kaf&eacut;et har stängt, vid bron över floden, vägarna till gruvan och till Wien.

För närvarande hänger vi rekonstruktionerna - Hannelore kallar dem förkroppsliganden - i alla de utrymmen som är tillgängliga i Offenes Kulturhaus. Men arbetets kärna växer och byggnaden ska renoveras. Och sen är det frågor om materialkostnader så att vi kan ha råd att gå vidare. Men detta är historien så långt.

Allting är färdigt här. Borstarna, kritorna, pappret, duken, datorn, scannern, fotografierna, minnena, breven, familjeböckerna, katalogerna, listorna, listorna, listorna, listorna, listorna och listorna.